i'm just thinking ..
Sitter och tänker på hur lite man har kvar, och hur mycket själen egentligen svider,
efter att personer som verkligen betydde allt för en bara försvinner och lämnar en
helt ensam. Tänker tillbaks på tiden soom var förut, när allt jag behövde fanns där.
Jag saknar den känslan, och jag saknar den lyckan. Det har gått en sån förändring.
Ingenting är som förut, ingenting är som det andra likt och det gör nästan ont n
är jag tänker tillbaka på tiden förut. Jag har tappat bort mig själv, vet nästan inte vem jag
är längre. Vet inte vart jag ska gå, vet inte vad jag vill. För mitt psyke vill bara ge upp.
Man måste vara stark om man ska orka kämpa ensam i denna iskalla värld.
Jag är så glad att jag har vissa personer, sånna som gjort så att man annars
för längesedan bara gett upp hoppet. Sånna personer, som verkligen behövs på jorden.♥
